Vem vill köpa gorv?

gorv2

Sedan en vecka tillbaka står en gorvkiosk på Bondtorget. Det är inget stavfel utan Västerås första veganska foodtruck. Vi ställde några frågor till gorvgummorna Malin Wahlberg och Karin Selåker.

Vad är Gorvkiosken?
– Gorvkiosken är som en klassisk korvkiosk, fast istället för korvar så serveras gorvar.

Vad är en gorv?
– Gorv kommer (som en kanske förstår) från ordet korv. Men istället för köttkorvar gör vi grönsakskorvar, gorvar helt enkelt!

Vad innehåller en gorv?
– En grov innehåller bönor som grund med olika grönsaker och rotfrukter som smaktillsättning.

Varför startade ni Gorvkiosken?
– Det började med att vi hittade en fin husvagn som vi köpte, utan att riktigt veta vad vi skulle ha den till. Sen ville vi ha ett kul sommarprojekt, och tänkte på vad vi kunde göra med husvagnen, antingen en campingsemester eller en gorvkiosk. En gorvkiosk kändes roligare! Vi både bryr oss och engagerar oss mycket för djur och natur och tycker Gorvkiosken är ett bra sätt att sprida god vegetarisk mat på.

Vad gör ni annars?
– Vi bor Göteborg och jobbar med helt andra grejer men vi kommer från Västerås och vi älskar att ha sidoprojekt.

Vad har ni för ambitioner med Gorvkiosken?
– Sommaren blir lite som en testomgång för oss, både för att se om konceptet fungerar men också för att vi ska lära hur allt fungerar och för att kunna utveckla Gorvkiosken. Längre än så har vi inte tänkt, men vi hoppas såklart på stor succé så vi kan fortsätta.

Ni har haft öppet en vecka. Hur har det gått?
– Det har gått bra och är väldigt kul. Vi har redan några stammisar. Det har också varit många som passerat förbi och kollat lite nyfiket hit så förhoppningsvis kommer det bara fler och fler kunder.

Meny
* Falafelgorv med rödkålssallad, aivar och feferoni
* Tacogorv med nachochips, salsa och jalapeños
* Våffelgorv med chokladdoppad banan, glass och jordgubbssås

Öppettider
Mellan 12 och 19 varje dag under juli.

Malin och Karin har varit med i P4 Västmanland och pratat om Gorvkiosken. Intervjun finns här.

Mördande reklam

slaktarbild2

”Vi spänner upp spädgrisarna och fläskar på!” Det skriver restaurangen Carlsson på Kajen som serverar helgrillad gris under bilfesten Power Meet som börjar i dag i Västerås. På en bild poserar ägaren med en köttkniv mellan två unga tjejer.

Reklamkampanjen (som även kan ifrågasättas ur ett genusperspektiv) visar hur lågt vårt samhälle värderar djuren vi äter. Att döda, grilla och stycka en levande varelse är så socialt accepterat att aktiviteten till och med kan göras till en ”rolig grej”.

Veganprojektet Västerås utgångspunkt är att djur är kännande individer med intressen och behov. Vi är övertygade om att djur, precis som människor, vill leva goda liv och inte bli dödade.

I sammanhanget vill vi understryka att Carlsson på Kajen inte är värre än någon annan restaurang. Varken vi eller djuren tjänar på att vi gör någon skillnad mellan en död gris på en kaj, en död kyckling på ett café och en död kalv på en lyxkrog.

Lyckligtvis håller någonting på att förändras. Fler och fler tar ställning för ett samhälle utan våld mot djur. Du kan också välja mat, kläder och underhållning som inte bidrar till lidande och död. Bli vegan!

Se slaktfilm få pengar

filmens

I helgen var Veganprojektet Västerås med på Västerås Cityfestival och i år provade vi ett nytt grepp vid vårt informationsbord. Alla festivalbesökare erbjöds tio kronor för att se en två minuter lång film från ett slakteri. I USA har djurrättsorganisationer visat slaktfilm och gett bort dollarsedlar under många år men i Sverige är aktiviteten ovanlig.

Västerås cityfestival pågår i tre dagar och tio till tjugo personer såg filmen varje dag. Några yngre killar undrade om det finns slakterier i Sverige (!) och i så fall var. Det kändes givetvis viktigt att fånga upp de personer som tittade och ha ett samtal efteråt. Många blev rejält omskakade. Ungefär en tredjedel valde att inte ta emot tian.

Filmen tog vi från Youtube och den visar en vanlig dag på ett slakteri. Inga ”missförhållanden”, ingen personal som medvetet plågar djuren. Väldigt få ifrågasatte att filmen var representativ och eftersnacken handlade, precis som vi hade hoppats, om huruvida vi har rätt att utnyttja och döda djur eller inte.

En fördel med att visa filmen var att det blev en ”djurrättslig stämning” vid bordet. Vid tidigare informationsbord har många samtal till en början handlat om recepten till de kakor som vi bjuder på och om veganism är bra för hälsan. Nu gled samtalen snabbare in på djurrätt. På ett sätt blev det nog lättare för besökarna att förstå föreningens ideologi och syfte när vi visade slaktfilm. De flesta valde att inte se filmen vilket i sig var en bra utgångspunkt för ett samtal.

En annan vinst var att alla människor som gick förbi bordet var tvungna att ta ställning till vårt erbjudande. ”Det där vill man ju inte se” sa flera som passerade. Förhoppningsvis satte skylten igång några tankar.

Efteråt var vi väldigt nöjda och vi är överens om fortsätta med film, särskilt när vi medverkar på större arrangemang, till exempel festivaler. Det är svårt att hitta några nackdelar. Visst, några gånger kom det fram tonåringar som först och främst var intresserade av pengarna (även om de ställde några artiga frågor) men några tior mer eller mindre kändes inte som hela världen och dessutom tittade de ju på filmen!

En möjlighet för framtiden är att göra en ännu större skylt och verkligen försöka locka folk till bordet med hjälp av filmen men i nuläget vill vi nog inte göra filmen till ett huvudnummer. Vi tänker att filmen även fortsättningsvis får fungera som ett komplement till kakorna, broschyrerna och banderollen. Vi gillade känslan av att det hände lite av varje vid bordet.

Slaktfilm vs festivalbesökare. 1-0.

Veganprojektet Västerås

Filmen vi visade på Västerås Cityfestival finns här.

Djurrättsrörelsen behöver bli vegan

XXX CROSSROADS.JPG

De senaste åren har djurrättsrörelsen präglats av en debatt om hur människor reagerar på våra budskap. I nuläget skickar vi ut en rad olika uppmaningar till allmänheten, till exempel ”Ät mindre kött”, ”Välj vego”, ”Bojkotta päls”, ”Bli vegetarian”, ”Köp inte burägg”, ”Ät mer grönt” och ”Bli vegan”. Vilka budskap får oss att nå målet, en värld fri från djurutnyttjande, snabbast?

I djurrättsrörelsens ena ringhörna finns steg för steg-falangen. Deras utgångspunkt är att människor förändrar sitt beteende gradvis. Strategin är att uppmana människor att göra små förändringar i sina liv, något som i sin tur kan leda till fler förändringar vilket slutligen kan utmynna i djurrätt och veganism.

I den andra ringhörnan finns bli vegan-falangen eller abolitionisterna. Deras utgångspunkt är att djurskyddstanken är problemet, alltså idén att det är okej att utnyttja djur så länge de behandlas väl. Strategin är att försöka få människor att sluta tänka djurskyddsligt och börja tänka djurrättsligt genom att utbilda om veganism.

Falangerna ligger ofta i luven på varandra, inte minst i olika trådar på Facebook. Steg för steg-falangen tror att ett rakt veganbudskap skrämmer bort människor. ”Det bästa får inte bli det godas fiende” är ett vanligt slagord. De anklagar inte sällan bli vegan-falangen för att vara dogmatisk.

Bli vegan-falangen brukar kontra och hävda att steg för steg-metoden är verkningslös eftersom uppmaningar till små förändringar inte utmanar människors djurskyddsliga tänkande. Det enda som förändras är vilken ”grad” av djurutnyttjande som en person anser vara okej. Bli vegan-falangen tycker till och med att steg för steg-metoden är kontraproduktiv eftersom den får människor att känna sig duktiga när de konsumerar djurprodukter, till exempel när de köper ägg från frigående höns istället för burägg, köper skinn istället för päls, äter kött sex dagar istället för sju dagar i veckan, blir lakto-ovo-vegetarianer istället för semivegetarianer osv.

Finns det någon väg runt den här infekterade internstriden? Tja, kanske. Det börjar i alla fall bli hög tid att gräva ner stridsyxan och inse att båda falangerna har goda argument.

En bra lösning, som jag och många andra tror mycket på, är en slags kombination av strategierna. Steg ett är att djurrättsrörelsen lyssnar på bli vegan-falangen och börjar med ett rakt veganbudskap. Sedan åker vi snålskjuts på andra grupper. Vi låter hälsorörelsen förespråka en minskad köttkonsumtion, djurskyddsrörelsen kampanja mot burägg och lakto-ovo-vegetarianer prata gott om lakto-ovo-vegetarianism. Lägg sedan till att miljörörelsen börjar få upp ögonen för djurindustrins negativa klimatpåverkan och att resursstarka företag, till exempel Oatly, uppmanar befolkningen att konsumera växter istället för animalier.

De djurrättsaktivister som tror starkt på steg för steg-metoden kan alltid dubbelorganisera sig och argumentera mot burägg i en djurskyddsorganisation, för minskad köttkonsumtion i en miljöorganisation och för veganism i en djurrättsorganisation.

Glädjande nog har den svenska djurrättsrörelsen redan utvecklats i den här riktningen. Djurrättsalliansen har haft stora framgångar med sin satsning Den stora veganutmaningen och Djurens rätt har nyligen lanserat sommarturnékampanjen Vegosommar (även om jag hade föredragit namnet Vegansommar). Dessutom har två nya djurrättsorganisationer som enbart arbetar med utbildning om djurrätt och veganism sett dagens ljus – Veganprojekten och Svenska abolitionistiska veganer.

Men om den här strategin ska fungera fullt ut, om den svenska djurrättsrörelsen ska bli en lyckosam veganinformatör måste vår största organisation, Djurens rätt, lämna över djurskyddsfrågorna till djurskyddsrörelsen och bli en renodlad djurrättsorganisation. I ett samhälle som genomsyras av djurskyddstänkande riskerar djurskyddsfrågor att legitimera snarare än ifrågasätta den rådande ordningen. Att vår näst största organisation, Djurrättsalliansen, fortsätter på den inslagna vägen och utvidgar sitt nyskapande arbete för veganism är både önskvärt och sannolikt.

Till er som brinner för djurskyddsfrågor eller tror att djurskyddsreformer är vägen framåt har jag samma uppmaning som tidigare – dubbelorganisera er! Driv djurskyddsfrågor i djurskyddsrörelsen och djurrättsfrågor i djurrättsrörelsen. Vi kan både äta vegankakan och ha den kvar.

Givetvis måste vi också fundera på hur vi utbildar om veganism på bästa sätt. Vilka argument och vilka förhållningssätt är mest effektiva? Hur undviker vi att framstå som dogmatiska och elitistiska? Hur pekar vi på veganism samtidigt som vi har förståelse för att omställning till veganism är ett stort beslut och kan ta tid?

Personligen är jag inte säker på att steg för steg-metoden är kontraproduktiv. Däremot är jag övertygad om att bli vegan-metoden (med lite draghjälp från andra rörelser) är den snabbaste vägen från nu till djurens befrielse.

Till er som tvekar. Vi kan väl i alla fall prova! Tidpunkten är utmärkt. En historiskt hög andel av befolkningen är veganer, butikshyllorna fylls av veganvänliga produkter och mängden ”djurvänliga” budskap som kommer från andra håll än djurrättsrörelsen har aldrig varit så stor som idag. När människor möter oss i djurrättsrörelsen borde de vara mer än redo att diskutera kärnfrågan. Och vem vet vad som kan hända om vi släpper lös allt engagemang och all passion för djurrätt och veganism som finns i djurrättsrörelsen i ett läge när veganismen äntligen har rejäl medvind?

I dag är djurrättsrörelsen en flexitarian som äter veganskt till frukost, lakto-ovo-vegetariskt till lunch och kravmärkt kött till middag. Det är dags för djurrättsrörelsen att bli vegan!

Staffan Andersson
Veganprojektet Västerås

Strategiska samtal

work2

Vad är bäst för djuren? Att försöka påverka politiker, att gå i demonstrationståg eller att informera om veganism? Det var några av de frågor vi fick ta ställning till när freds- och djurrättsaktivisten Martin Smedjeback besökte Västerås och höll en workshop om effektivt djurrättsarbete för några veckor sedan.

Strategifrågor glöms ofta bort men eftersom alla har en begränsad tid att lägga på djurrättsaktivism kan det vara klokt att då och då stanna upp och fundera på hur man använder tiden på bästa sätt.

Vi var ett tjugotal personer som hade samlats i Växhusets källare. Deltagarna kom huvudsakligen från Veganprojektet Västerås, Veganprojektet Göteborg och Djurens rätt Västerås-Hallstahammar-Surahammar. Under workshopen diskuterade vi och gjorde olika övningar. Ett av de roligare inslagen var ett rollspel där vi turades om att agera köttätare.

I slutet fick alla deltagare ett papper med rubriken ”Mitt djurrättsliv”. Här är de frågor som fanns med, frågor som ständigt är aktuella för alla som engagerar sig för djuren.

1. Dessa frågor inom djurrätt bryr jag mig mest om:
2. Dessa är sammanhang (förening, nätverk, etc) där jag kan vara engagerad tillsammans med andra för djurrätt:
3. Detta skulle jag vilja minska på i mitt liv för att ha mer tid och energi åt engagemang:
4. Detta behöver jag för att lyckas med mina engagemang:
5. Detta är möjliga hinder för mitt engagemang:
6. Sätt att undanröja hindrena:
7. Detta hoppas jag att åstadkomma för djurrätt inom de närmaste fem åren:

Perception som dödar

perception-som-dödar

Leo Tolstoj skrev en gång: “Jag vet att de flesta människor, även de som med lätthet klarar de mest komplicerade problem, sällan förmår acceptera den mest uppenbara sanning om den skulle tvinga dem att medge att de slutsatser som de tråd för tråd har vävt in i sin levnads väv är falska.”

Den amerikanska psykologen Melanie Joy skulle säga att det är en passande beskrivning av människor som fortsätter konsumera djurprodukter. Hon har i drygt 20 år undervisat om köttproduktion och när hon på sina lektioner visat bilder eller filmer på slakt har en sak varit tydlig: ingen tycker om att se djur lida. De flesta av oss känner för andra kännande varelser och vill inte orsaka dem lidande. Ändå gör vi det. Våra värderingar och våra beteenden stämmer inte överens och för att hantera konflikten har vi tre möjligheter. Vi kan ändra våra värderingar för att passa våra beteenden. Vi kan ändra våra beteenden för att passa våra värderingar. Eller så kan vi ändra perceptionen av vårt beteende så att det verkar passa våra värderingar. Enligt Joy ingår vår konsumtion av djurprodukter i ett tankesystem som gör precis det. Det osynliggör vilka konsekvenser våra handlingar får för de icke-mänskliga djuren och blockerar på så vis vår empati för dem. Därför kan vi klappa söta griskultingar på en 4H-gård och sedan gå in i matbutiken och köpa med oss skinka på vägen hem.

Vad gjorde Joys studenter efter de bevittnat slakten? La de genast ner sina gamla vanor och slutade konsumera animalier? Förmodligen inte. Förmodligen kändes det obehagligt en stund efteråt, men snart förbleknade minnet av filmerna och de kunde återgå till sin vardag. Kanske åt de en hamburgare redan samma kväll.

Det här är nog sant för de flesta av oss som lever eller har levt med att äta djurprodukter. Har vi någon gång råkat skymta fasorna vi utsätter andra djur för glömmer vi dem lika snabbt som gärna.

Det var säkerligen sant för mig. Jag växte upp med kött, mjölk och ägg på köksbordet, men började skippa köttet och kalla mig vegetarian i tjugoårsåldern för det var snällt mot djuren och jag hade hört att det var bra för miljön. När jag en dag läste en artikel i tidningen Filter fick jag plötsligt den där oönskade glimten av djurens fasor. Korna i mjölkindustrin skickas också till slakt. Insikten slog mig hårt och det kändes obekvämt. Jag var ute och reste, och svor att när jag kom hem skulle jag bli vegan. Eller, när jag kom hem skulle jag vara vegan i en vecka. Det hände inte. Det var som att ju mer tid och avstånd som lades mellan mig och tidningsartikeln, desto lättare var det att inte låtsas om att jag fortsatte bidra till lidande och död även som lakto-ovo-vegetarian. Slutsatsen att mjölkkor dödas likadant som djur vi föder upp för kött hotade min uppfattning om mig själv och världen. Jag var tvungen att välja, antingen ryker min uppfattning eller mitt beteende. Jag önskar jag kunde säga att jag gjorde det empatiska valet där och då.

Forskning vid University of Melbourne bekräftar Joys tes att vår konsumtion av djur ändrar vår uppfattning av dem. I artikeln The Psychology of Eating Animals presenteras en studie där deltagare fick äta antingen nötkött eller nötter och ombeddes därefter ange vilket moraliskt värde de ansåg olika djur ha, samt att värdera en kos förmåga att lida. Det fanns ett tydligt samband mellan de som precis ätit köttet från en ko och de som var återhållsamma med djurens moraliska värde och kons förmåga att lida (sambandet kvarstod även när experimentet ändrades till att deltagarna förväntade sig att få äta kött efter ha svarat på frågorna). När deltagarna tillfrågades om olika djurs mentala förmågor nedvärderades de djur som deltagarna själva konsumerade produkter av.

Den här förvrängningen av vår uppfattning av de andra djuren är omständlig för oss och fruktansvärd för dem. När vi övertalar oss själva att våra liv kan fortsätta som förut fortsätter deras liv försvinna in i slakthusen. Jag ändrade inte på mig i första taget. Det krävdes insikter och förnekelse, det krävdes stöd från andra i min närhet. Men det var inte förrän jag accepterade att jag gjorde något fel som förändringen blev enkel.

David Gozzi


P.S. I samband med att jag blev vegan såg jag den här föreläsningen med Melanie Joy. För mig var det den som fick vågen att tippa över. Ta er gärna tid att titta själva.

Källor och lästips:

Joy, M. (2014). Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor. Karneval förlag.
Bastian, B., Haslam, N., Loughnan, S. (2014). The Psychology of Eating animals. Current Directions in Psychological Science. Vol. 23, s. 104–108. Hämtad från: http://cdp.sagepub.com/content/23/2/104.abstract

Vi gömmer påskcitroner

veganpaskagg

”Titta pappa, min påskcitron!”

I morse, när treåringen hittade den stora gula plastcitronen som låg gömd under soffan, blev han överlycklig. Han öppnade genast frukten och åt av godiset.

Som vegan och förälder kan det vara svårt att veta hur man ska förhålla sig till påsken. Det är, precis som andra högtider, en fest på djurens bekostnad. Å ena sidan vill man att ens barn ska få uppleva samma kittlande förväntan och glädje som andra barn. Å andra sidan vill man erbjuda en alternativ berättelse, en berättelse som inte utgår från att människan har en självklar rätt att utnyttja djur och djurs kroppar.

Det var förra året som vi bytte ut påskägg mot påskcitroner. Det var en ren slump. Vi åkte till affären för att köpa påskägg men de var slut. I hyllan bredvid låg citronerna. Vi hade snubblat över en motståndshandling, ett enkelt sätt att säga nej till en av alla djursymboler som fyller våra barns liv under påskhelgen.

Nu känns påskcitronerna redan som en tradition.

Staffan Andersson
Veganprojektet Västerås

Alla gillar djurrätt

smedjeback

Det var inte lätt att hitta en ledig stol i bibliotekets hörsal i måndags. Drygt hundra personer kom för att se Martin Smedjeback prata om människans förhållande till djur. Vi i Veganprojektet Västerås blev förstås glada och förvånade men på ett sätt kanske vi måste sluta bli förvånade över att människor är intresserade av djurrätt.

De flesta är, trots allt, inte bekväma med att djur spärras in och dödas. Ingen vill se en slaktvideo. Så när djurrättsorganisationer bjuder in till evenemang och erbjuder andra förklaringar än att köttätande är normalt, naturligt och nödvändigt är det ganska logiskt att människor kommer för att lyssna.

Martin Smedjebacks föredrag ”Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor” handlar om den här motsättningen och hur vi socialiseras in i ett samhälle som dödar djur även fast vi inte själva vill döda djur. En person i publiken berättade om när hon som barn åt en gris hemma hos en släkting som hade en grisgård. När hon fick reda på att grisen kom från den egna gården smakade inte köttet lika gott. Grisen hade blivit en individ. Döden blev tydlig, inte abstrakt som bland filéerna i mataffären.

Efter föredraget bjöd vi på kakor. Många samtal handlade om huruvida växter kan känna smärta eller inte. Som veganer har vi fått frågan många gånger tidigare men istället för att avfärda frågan är det viktigt att ta frågan på allvar, lyssna och ännu en gång svara att växter inte har något centralt nervsystem. Att frågan över huvud taget ställs är ett tecken på att personen har börjat fundera på hur hen ska kunna rättfärdiga sina matvanor.

”Steg för steg, maträtt för maträtt, samtal för samtal, kan vi förbättra djurens situation, tills den dag kommer då alla djur lever i frihet.” Så sa Martin Smedjeback i slutet av sitt föredrag.

Ta ditt första djurrättsliga steg redan idag. Bli vegan!

Film. Martin Smedjeback håller sitt föredrag på mässan Vegovision i Umeå.

Vi är artnarcissister

Young-man-dressing-up-and-looking-at-mirror

Häromdagen stötte jag på ett ord som jag aldrig hade hört förut – artnarcissism. Det är ett träffande uttryck. Människan är, precis som den grekiska mytologiska figuren Narcissus, förälskad i sin egen spegelbild.

Vi är väldigt förtjusta i att höja upp egenskaper som vi tror skiljer oss från andra arter, till exempel abstrakt tänkande, medvetenhet om döden och förmågan att bygga vidare på kunskap från tidigare generationer. (Däremot visar forskning om djurs beteenden att vi inte är så speciella som vi vill tro. Det finns flera exempel på djur som gör avancerade beräkningar, har begravningsceremonier och delar med sig av upptäckter.)

Ett vanligare uttryck för samma fenomen är antropocentrism, föreställningen att människan är alltings centrum, men jag tycker att ordet artnarcissism fångar något mer. Det är liksom något självupptaget, självförhärligande och överskattande med vår syn på oss själva.

Ett exempel är att vi bara blir genuint imponerade av andra arter när de gör saker som vi gör. Det kan vara schimpanser som har lärt sig mänskligt teckenspråk, elefanter som löser matematiska tal eller papegojor som härmar mänskligt språk. Förmågor som vi saknar, till exempel att flyga, se i mörker och andas under vatten, nja, det är väl inte så speciellt eller så värdefullt.

Inom djurrättsrörelsen använder vi ofta argument som ”en gris är lika intelligent som en treåring”. Tanken är god men vi riskerar samtidigt att göda människors artnarcissism. Vi antyder ju att människan är den självklara måttstocken när vi värderar andra djur och att djur som påminner om människor är mer värda än andra djur.

Jag vet inte hur djurrättsrörelsen bäst råder bot på artnarcissism. En metod är att betona de egenskaper som är gemensamma för alla djur, till exempel förmågan att uppleva lidande. En annan variant är att försöka uppvärdera egenskaper som människan saknar. En tredje strategi (kanske den bästa) är att lyfta fram att andra arter har många av de egenskaper som vi, i vår självgodhet, tror att vi är ensamma om.

Staffan Andersson
Veganprojektet Västerås