Feminister och djurrättare behöver varandra

bigstock-Friends-47313049

Relationen mellan feminister och djurrättare har blivit bättre och sämre de senaste åren. Bättre eftersom fler och fler kallar sig både feminister och djurrättare. Sämre eftersom tongångarna stundtals kan vara ganska hårda mellan feminister som inte är djurrättare och feministiska djurrättare, särskilt i sociala medier. Den senaste tiden har osämjan främst handlat om huruvida djur ska ingå i en intersektionell analys eller inte. Den här texten är inte tänkt att vara ett inlägg i den debatten. Jag är mer intresserad av vad som kan få djurrättsrörelsen och den feministiska rörelsen att närma sig varandra ännu mer. För vi behöver varandra.

Så, varför är vi inte bättre vänner? Låt oss börja med den feministiska rörelsens tvekan inför att driva djurrättsfrågor. På ett teoretiskt plan är motståndet svårt att förstå. Rörelserna har samma utgångspunkter, till exempel normkritiken, kampen mot ett godtyckligt förtryck och begäret efter befrielse. Lägg sedan till att det intersektionella perspektivet, idén att olika förtryck samverkar och förstärker varandra, har blivit dominerande inom den feministiska rörelsen. I dag är det nästan en självmotsägelse att påstå att man är feminist men inte antirasist. I linje med denna (ny)orientering borde djurförtrycket ha en lika självklar plats som andra förtryck under det feministiska paraplyet.

Statsvetaren Will Kymlicka och författaren Sue Donaldson från Kanada har intresserat sig för relationen mellan djurrättsrörelsen och andra progressiva rörelser. De har bland annat gjort en lång lista med förklaringar till att den feministiska rörelsen ogärna driver djurrättsfrågor. Jag har valt ut några som jag tycker är viktiga och relevanta i en svenskt sammanhang.

Den huvudsakliga orsaken är naturligtvis att feminister är uppväxta i ett djurförtryckande samhälle och har anammat dess världsbild. Många feminister är helt enkelt blinda för djurförtrycket trots att de har normkritiska glasögon. De är inte heller villiga att syna sina privilegier och avstå från de smaker och njutningar som djurförtrycket har att erbjuda, till exempel kött, ost och djurparksbesök.

Just detta, tänker jag, föder en viss bitterhet bland feministiska djurrättare. Hur kan ni, som utger er för att vara förtrycksexperter, missa eller dissa detta? Hur svårt kan det va? Hycklare!

Bitterhet och självrättfärdighet är ingen bra grogrund för vänskap. Djurrättare behöver många gånger vara mer ödmjuka inför det faktum att de själva har ätit kött, särskilt de som var feminister innan de blev veganer.

En annan orsak till många feministers svala intresse för djurrätt är att frågan ofta uppfattas som en vit medelklassfråga. Reaktionen är fullt begriplig mot bakgrunden att man under lång tid har arbetat mot vithets- och medelklassnormer inom den egna rörelsen. Det är, minst sagt, politiskt känsligt att närma sig en fråga med den stämpeln.

Det ligger förstås någonting i att det finns vithets- och medelklassnormer inom djurrättsrörelsen, till exempel kan en viss typ av veganpropaganda vara blind för att människor har olika förutsättningar för att bli veganer. Men samma normer finns i hela samhället och framför allt är det inget vidare argument för att lämna djuren åt sitt öde. Kymlicka och Donaldson misstänker till och med att en del feminister använder vit-medelklass-argumentet för att det är bekvämt. Det hade varit mer klädsamt att ställa frågor som: Hur kan djurrättsrörelsen drivas normkritiskt? Hur underlättar vi för människor att bli veganer? I sammanhanget kan också nämnas att en majoritet av världens vegetarianer och veganer varken är vita eller medelklass. Exempelvis har miljontals indier ätit sig mätta i tusentals år utan att betrakta djur som mat.

En tredje förklaring är att många feminister blir misstänksamma när kvinnor, rasifierade och djur nämns i samma andetag. Det är lättfattligt eftersom kvinnor och rasifierade alltför många gånger har jämförts med djur i avhumaniserade syfte. Den bakgrunden gör att alla jämförelser och kopplingar mellan förtryckta grupper och ickemänskliga djur, hur goda motiven än är, väcker känslor.

Kymlicka och Donaldson har förståelse för frågans laddning men understryker att teoretiska diskussioner om hur förtryck av människor och ickemänskliga djur hänger ihop är nödvändiga för att förstå hur avhumanisering fungerar. På ett politiskt plan lyfter de fram att den vanliga strategin mot avhumanisering betoningen på att människor och djur är fundamentalt olika och att alla människor har ett unikt människovärde  inte är särskilt lyckosam. Ny forskning visar att människor, tvärtom, verkar vara mindre benägna att avhumanisera varandra om likheter istället för skillnader mellan människor och ickemänskliga djur lyfts fram.

En fjärde förklaring till den feministiska rörelsens skepsis mot djurrätt är att djurfrågor riskerar att användas av rasistiska rörelser. Även här är oron lätt att förstå. Sverigedemokrater gillar när exempelvis halalslakt debatteras i offentligenheten, men inte på grund av att de brinner för djurrätt, utan för att de vill misstänkliggöra muslimer.

Den här problematiken är dock inte unik för djurrättsfrågor. Rasistiska rörelser använder även feministiska frågor för att misstänkliggöra människor. Debatten efter Köln är bara ett av många exempel. Feminister har, med andra ord, en lång erfarenhet av att driva frågor som kan användas av politiska motståndare och man har även utvecklat strategier för att minimera den risken, till exempel genom att konsekvent påpeka att sexism finns i alla kulturer. Liknande strategier kan användas för djurrättsfrågor vilket djurrättsrörelsen redan gör i hög utsträckning.

Någon kanske tycker att bilden av konflikt mellan feminister och djurrättare är onyanserad och orättvis. Det är den, delvis. Som jag antydde i inledningen överlappar rörelserna varandra mer och mer och berikar varandra. Exempelvis är andelen feminister bland veganer och djurrättsakivister betydligt högre än bland befolkning i övrigt. I Sverige pågår även en veganisering av den feministiska rörelsen. Ett tecken på det är att fler och fler partier, organisationer och föreningar med en feministisk grundsyn enbart serverar veganmat under möten och träffar. Ett annat tecken är att Feministiskt initiativ har tillsatt en arbetsgrupp som ska utveckla partiets politik på djurrättsområdet.

I den akademiska världen är kopplingarna mellan rörelserna ännu tydligare och på vissa håll börjar de nästan smälta ihop. Inom forskningsfälten critical animal studies och vegetarian ecofeminism är utgångspunkten att djurrätt och feminism är två sidor av samma mynt.

Vad kan då djurrättare göra för att ytterligare underlätta en vänskap med feminister? För det första behöver djurrättsrörelsen sluta med kampanjer som innehåller eller underblåser sexism, rasism, homofobi och andra förtryck. I Sverige pågår seglivade kampanjer mot exempelvis delfinslakt i Japan, hundkött i Kina och tjurfäktning i Spanien. Även om frågorna kan tyckas behjärtansvärda förstärker de nidbilden att andra kulturer är mer grymma och mindre civiliserade än en västerländsk eller svensk kultur. I USA har djurrättsorganisationen PETA fått skarp kritik från feministiskt håll för sina återkommande kampanjer med nakna kvinnokroppar, till exempel ”I´d rather go naked than wear fur”.

För det andra behöver djurrättsrörelsen göra upp med föreställningen att ”djuren kommer först”. Det är en utgångspunkt som finns inom vissa delar av rörelsen och som ofta kryddas med misantropi. Djurrättsrörelsen behöver få en starkare identitet som enbart en av många rättviserörelser och på ett tydligare och mer genuint sätt arbeta för rättvisa för såväl mänskliga som ickemänskliga djur.

För det tredje är det bra om djurrättsrörelsen blir ännu mer uppmärksam på dynamiken kring djurskyddsreformer, alltså frågor om hur djur behandlas. Kymlicka och Donaldson understryker att majoritetens behandling av djur sällan problematiseras i ett djurförtryckande samhälle. Det är alltid ”avvikande” former av djurutnyttjande som hamnar i skottgluggen vilket får konsekvensen att minoriteter pekas ut. Ett svenskt exempel är att bestämmelser kring renslakt ofta diskuteras men aldrig bestämmelser kring kräftslakt. En möjlig lösning är att ha mer fokus på djurrätt och veganism. Det är en mer jämlik utgångspunkt eftersom den ställer samma kritiska frågor till alla människor och alla kulturer som är delaktiga i djurförtrycket.

Varför är det viktigt att djurrättare och feminister kommer ännu bättre överens? Eller mer cyniskt: Vad tjänar djurrättsrörelsen och den feministiska rörelsen på att bli bästisar?

Vi börjar med djurrättsrörelsen. Det är en rörelse som är kraftigt marginaliserad och som behöver all hjälp den få. Om vi jämför med framgångarna för den feministiska rörelsen har djurrättsrörelsen i princip inte haft några framgångar alls. Det viktigaste just nu är att antalet djurrättsaktivister och veganer blir fler, många fler. Djurrättsrörelsen behöver också bli mer självrannsakande och mer inkluderande, ett arbete som på många sätt förutsätter en feministisk och antirasistisk ansats.

Så har vi den feministiska rörelsen. Den har mycket att hämta från djurrättsrörelsens analys av människa-djur-relationer, framför allt för att få en bättre förståelse för hur olika förtryck hänger ihop och samverkar. Förtrycket av kvinnor och rasifierade har många gånger djurförtrycket som förebild. På sikt måste också den feministiska rörelsen bli djurrättslig för att behålla trovärdigheten. Det går inte att säga att man är emot alla förtryck om man blundar för eller struntar i ett stort och allvarligt förtryck.

Både djurrättsrörelsen och den feministiska rörelsen gillar att använda frasen ”ingen är fri förrän alla är fria”. Den låter ännu bättre när vi säger den tillsammans.

Staffan Andersson

fight

Fotnot 1: Will Kymlicka och Sue Donaldson skriver egentligen inte om förhållandet mellan feminister och djurrättare. De skriver om förhållandet mellan ”the progressive left” och djurrättsrörelsen men i ”the progressive left” ingår givetvis den feministiska rörelsen. Termen är dock svår att tillämpa på det svenska politiska landskapet där feminism sällan förstås som ett renodlat vänsterprojekt. Så jag valde istället att utgå från den diskussion om djurrätt och feminism som har förts i Sverige de senaste åren. Artikeln ”Animal Rights, Multiculturalism, and the Left” finns här.

Fotnot 2: Texten har även publicerats som debattartikel i Fria tidningen. Finns här.

Fotnot 3. En engelsk översättning av blogginlägget finns här.

 

 

3 Kommentarer

  1. Feb 11 2016 21:03

    Så jäkla bra skrivet, Staffan!

  2. Feb 12 2016 06:49

    Ja! Alltid undrat hur man kan vara feminist men icke-vegan eller vice versa. Toppenbra artikel!

  3. Feb 13 2016 10:41

    Staffan, det finns naturligtvis mycket att säga om din text, men låt mig sammanfatta det så här: Personer som du väcker hopp inom mig. Väl skrivet! /Kim

Kommentera

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>