Vi är artnarcissister

Young-man-dressing-up-and-looking-at-mirror

Häromdagen stötte jag på ett ord som jag aldrig hade hört förut – artnarcissism. Det är ett träffande uttryck. Människan är, precis som den grekiska mytologiska figuren Narcissus, förälskad i sin egen spegelbild.

Vi är väldigt förtjusta i att höja upp egenskaper som vi tror skiljer oss från andra arter, till exempel abstrakt tänkande, medvetenhet om döden och förmågan att bygga vidare på kunskap från tidigare generationer. (Däremot visar forskning om djurs beteenden att vi inte är så speciella som vi vill tro. Det finns flera exempel på djur som gör avancerade beräkningar, har begravningsceremonier och delar med sig av upptäckter.)

Ett vanligare uttryck för samma fenomen är antropocentrism, föreställningen att människan är alltings centrum, men jag tycker att ordet artnarcissism fångar något mer. Det är liksom något självupptaget, självförhärligande och överskattande med vår syn på oss själva.

Ett exempel är att vi bara blir genuint imponerade av andra arter när de gör saker som vi gör. Det kan vara schimpanser som har lärt sig mänskligt teckenspråk, elefanter som löser matematiska tal eller papegojor som härmar mänskligt språk. Förmågor som vi saknar, till exempel att flyga, se i mörker och andas under vatten, nja, det är väl inte så speciellt eller så värdefullt.

Inom djurrättsrörelsen använder vi ofta argument som ”en gris är lika intelligent som en treåring”. Tanken är god men vi riskerar samtidigt att göda människors artnarcissism. Vi antyder ju att människan är den självklara måttstocken när vi värderar andra djur och att djur som påminner om människor är mer värda än andra djur.

Jag vet inte hur djurrättsrörelsen bäst råder bot på artnarcissism. En metod är att betona de egenskaper som är gemensamma för alla djur, till exempel förmågan att uppleva lidande. En annan variant är att försöka uppvärdera egenskaper som människan saknar. En tredje strategi (kanske den bästa) är att lyfta fram att andra arter har många av de egenskaper som vi, i vår självgodhet, tror att vi är ensamma om.

Staffan Andersson
Veganprojektet Västerås

38 Kommentarer

  1. Mar 16 2015 18:26

    Mycket bra text :)
    (sen ville jag prova kommentar-funktionen)

  2. Mar 16 2015 18:54

    Tål att tänkas på. Har du några exempel på meningar? En för varje metod som du nämner, så en ser vad skillnaden blir.

    • Mar 16 2015 19:55

      Hm, har inte riktigt tänkt så långt men kanske så här:

      1. Att djur har olika förmågor och egenskaper säger ingenting om djurs värde. I grundläggande etiska frågor är endast upplevelseförmågan relevant.
      2. Vem avgör vilka förmågor som är värdefulla? Varför skulle förmågan att lösa ett matematiskt problem vara mer värdefull än förmågan att flyga?
      3. Människor tror sig ofta vara ensamma om att x, y och z men vad många inte vet är att även grisar kan x, y och z.

  3. Mar 17 2015 11:44

    Jag skulle nog säga att nummer tre är ett utmärkt exempel på det problematiska med antropocentrism. Bara för en person som ser mänskliga egenskaper som norm spelar det ju någon som helst roll om beteenden som människor har också delas av djur. Är det inte just detta som skulle ifrågasättas? Då bejakar vi ju bara det faktum att mänskliga egenskaper är det viktiga och centrala. Det är ju inte grisars förmåga att göra samma sak som oss som gör att de förtjänar moralisk status, men denna tredje strategi utgår ju just från detta.

  4. Mar 17 2015 11:49

    Om någon vill läsa mer om djurs ”oväntade” förmågor och egenskaper kan jag rekommendera artikeln The Emotional Lives of Animals av Marc Bekoff.

Kommentera

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>