Kategoriarkiv: Tankar

Vad är en vegan?

vegan

Ordet vegan har ingen given definition. Vi presenterar två vanliga tolkningar och berättar hur vi själva ser på veganism.

Det finns många uppfattningar och missuppfattningar om veganer och veganism. För några år sedan gjorde Sveriges Radio ett inslag om vad människor tänker på när de hör ordet vegan. Så här svarade några.

”Någon som undviker kött och köttprodukter, ofta yngre personer.”
”De är väldigt övertygade om djurens rätt, nästan lite fanatiska.”
”En som inte äter kött och som vill att andra ska sluta äta kött. Jag tänker även på naturkläder och sköna hattar av någon anledning.”

Alla är inne på rätt spår. De flesta som kallar sig veganer känner starkt för djuren och nästan ingen äter kött. Däremot har väldigt få hatt. Om en vegan är fanatisk eller inte är förstås en öppen fråga.

Själva ordet vegan gjorde entré på 1940-talet. Det myntades av Donald Watson, en engelsk fredsaktivist som hade tröttnat på att bli kallad ”en vegetarian som inte äter mejeriprodukter”. Han hittade på ett nytt ord genom att ta de tre första och de två sista bokstäverna i vegetarian.

De tidiga veganerna tänkte sig att veganism består av två delar – en teoretisk och en praktisk. Den teoretiska delen handlar om djuretik och något förenklat kan man säga att idén är att människor bör undvika att utnyttja och döda djur. Den praktiska delen är att försöka leva efter den principen. Och det här är fortfarande den vanligaste tolkningen av veganism bland veganer.

Till vardags innebär principen att veganer inte konsumerar djurprodukter, till exempel kött, mjölk, ägg, skinn och ull. Veganer besöker inte heller djurparker. En viktig poäng är att veganism, ur detta perspektiv, är ett etiskt förhållningssätt, inte en uppsättning regler. Ibland finns inga givna svar. Då gör olika veganer olika bedömningar.

En annan tolkning, som är väldigt vanlig bland människor som inte är veganer, är att veganism är en kosthållning. I många uppslagsverk står att en vegan en person som enbart äter mat från växtriket. Om veganism enbart kopplas till mat kan man vara vegan av andra skäl än för djuren, till exempel för hälsan eller för miljön.

Det finns fler tolkningar av veganism men dessa två är mest populära. I nätverket Veganprojekten, som Veganprojektet Västerås är en del av, försöker vi komma bort från uppfattningen att veganism är en kosthållning eller en diet. Vi ser veganism som ett etiskt ställningstagande, ett sätt att visa respekt för alla levande varelser. Vi tänker också att veganism är en politisk rörelse. Ju fler som är veganer, ju närmare är vi ett samhälle som bygger på frihet och rättvisa för alla.

Veganprojektet Västerås

Sju argument för veganism

batman

Fler och fler blir veganer. Men varför? Vi listar sju argument för att inte konsumera djurprodukter, till exempel kött, mjölk och skinnkläder.

Vad är ett djur? Frågan kan tyckas banal men låt oss börja med en påminnelse om vad som skiljer djur från växter, stenar och tennisbollar. För att göra resonemanget mer levande tar vi ett specifikt djur, ett djur av en art som många äter flera gånger i veckan, en kyckling. Vi bestämmer att kycklingen är en hona och kallar henne Batman.

Det som skiljer Batman från en tennisboll är förstås att hon har ett medvetande. Batman är någon, inte något. Det som händer i hennes liv har betydelse för henne. Hon har förmågan att uppleva lidande och glädje.

Det finns självklart många och stora skillnader mellan Batman, en fladdermus och en människa men om någon frågar varför vi inte spelar tennis med Batman är svaret att kycklingar, precis som andra djur, far illa av att bli behandlade som tennisbollar. Det är oväsentligt att endast människor kan spela och förstå tennis. Vi har inte rätt att skada varelser som inte kan spela och förstå tennis, till exempel små barn, fladdermöss och senildementa människor.

Innan vi går vidare och presenterar våra argument för veganism vill vi understryka att veganism inte enbart handlar om att sätta sig ner och fundera på om vi har rätt att skada en kyckling eller inte. Det är lika viktigt, om inte viktigare, att lita på den känsla som fyller oss när vi ser en skadad fågel på trottoaren eller bilder från ett slakteri.

1. Använd gyllene regeln
Den gyllene regeln är en regel som finns i flera etiska traditioner. Tanken är att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. Du får helt enkelt föreställa dig att du är en kyckling i livsmedelsindustrin. Om du inte trivs med tanken bör du inte stödja industrin.

2. Onödigt lidande är fel
De flesta tycker att djur inte ska utsättas för onödigt lidande men varje gång vi köper kött, mjölk och skinnkläder bidrar vi till onödigt lidande. Det är inte nödvändigt att konsumera djurprodukter och att djuren som hamnar på våra tallrikar utsätts för lidande är svårt att förneka.

3. Djur har ett egenvärde
Ingen får enbart behandlas som en resurs för andra. Det är ett av skälen till att slaveri är förkastligt men också ett skäl till att vi inte ska utnyttja djur. Djur är kännande varelser, inte råvaror. De existerar i världen för sin egen skull, inte för oss.

4. Förtryck är fel
Om vi accepterar att företaget Kycklingslakt AB föder upp och dödar kycklingar men inte människor är vi speciesister (artförtryckare). Speciesism är fel av samma anledning som sexism och rasism är fel.

Många tänker att speciesism måste vara okej eftersom människor har ett ”högre värde” än djur men speciesism handlar inte nödvändigtvis om hur vi värderar djur. Poängen är att vi inte borde acceptera att Kycklingslakt AB utnyttjar och dödar någon, oavsett om någon är en kyckling eller en människa.

5. Djur har rättigheter
Björn, en nyfödd människobebis, förstår inte begreppet rättighet men han har ändå grundläggande rättigheter, till exempel rätt till liv, rätt till frihet och rätt till sin kropp. Han har dessa rättigheter eftersom han har ett intresse av att leva, vara fri och undvika lidande.

Nu återvänder vi till kycklingen Batman. Hon har också ett intresse av att leva, vara fri och undvika lidande. Varför har Björn rättigheter men inte Batman? Det är orimligt. Slutsatsen är att Batman också har rättigheter.

En rättighet är ett intresse med en stoppskylt. Vi måste stanna. Vi har till och med en skyldighet att inte kränka en rättighet. Det spelar ingen roll om vi tycker att Björn eller Batman smakar gott.

Djur har givetvis inte exakt samma rättigheter som människor. Batman har inte rätt att ta körkort eftersom Batman inte har något intresse av att köra bil. Djur har först och främst grundläggande rättigheter.

6. Döden är dålig
Att döda en levande varelse, människa eller djur, är att ta ifrån någon allt den har. Om varelsen har kunskap om döden eller inte är oviktigt. Vi dödar inte Björn även om vi vet att Björn har en sjukdom som kommer att leda till att han dör innan någon hinner förklara vad döden innebär. I vissa fall kan det vara försvarbart att döda, till exempel i självförsvar eller om någon lider väldigt mycket. Men det betyder inte att dödande i allmänhet kan försvaras.

7. Djur vill inte
Många barn som blir veganer säger att djur inte vill bli uppätna. Svårare än så behöver inte veganism vara.

Veganprojektet Västerås
Text: Staffan Andersson
Bild: Kaisa Andersson

Köttnationalismen

kött

Det är Sveriges nationaldag och några som har extra anledning att fira är djurindustrin. Nationalism är sedan länge en grundbult i deras marknadsföring. När en svensk flagga syns på en köttförpackning eller en mjölkkartong är förhoppningen att konsumenter ska associera till god kvalitet och god djurvälfärd.

Det ser likadant ut i andra länder. I Storbritannien är tanken att brittiska flaggor i matbutiken ska hinta om, just det, god kvalitet och god djurvälfärd.

Vi vill påminna om det uppenbara: Kött, mjölk och skinn förutsätter att någon som inte vill dö blir dödad. Bojkotta djurprodukter oavsett nationellt ursprung!

Feminister och djurrättare behöver varandra

bigstock-Friends-47313049

Relationen mellan feminister och djurrättare har blivit bättre och sämre de senaste åren. Bättre eftersom fler och fler kallar sig både feminister och djurrättare. Sämre eftersom tongångarna stundtals kan vara ganska hårda mellan feminister som inte är djurrättare och feministiska djurrättare, särskilt i sociala medier. Den senaste tiden har osämjan främst handlat om huruvida djur ska ingå i en intersektionell analys eller inte. Den här texten är inte tänkt att vara ett inlägg i den debatten. Jag är mer intresserad av vad som kan få djurrättsrörelsen och den feministiska rörelsen att närma sig varandra ännu mer. För vi behöver varandra.

Så, varför är vi inte bättre vänner? Låt oss börja med den feministiska rörelsens tvekan inför att driva djurrättsfrågor. På ett teoretiskt plan är motståndet svårt att förstå. Rörelserna har samma utgångspunkter, till exempel normkritiken, kampen mot ett godtyckligt förtryck och begäret efter befrielse. Lägg sedan till att det intersektionella perspektivet, idén att olika förtryck samverkar och förstärker varandra, har blivit dominerande inom den feministiska rörelsen. I dag är det nästan en självmotsägelse att påstå att man är feminist men inte antirasist. I linje med denna (ny)orientering borde djurförtrycket ha en lika självklar plats som andra förtryck under det feministiska paraplyet.

Statsvetaren Will Kymlicka och författaren Sue Donaldson från Kanada har intresserat sig för relationen mellan djurrättsrörelsen och andra progressiva rörelser. De har bland annat gjort en lång lista med förklaringar till att den feministiska rörelsen ogärna driver djurrättsfrågor. Jag har valt ut några som jag tycker är viktiga och relevanta i en svenskt sammanhang.

Den huvudsakliga orsaken är naturligtvis att feminister är uppväxta i ett djurförtryckande samhälle och har anammat dess världsbild. Många feminister är helt enkelt blinda för djurförtrycket trots att de har normkritiska glasögon. De är inte heller villiga att syna sina privilegier och avstå från de smaker och njutningar som djurförtrycket har att erbjuda, till exempel kött, ost och djurparksbesök.

Just detta, tänker jag, föder en viss bitterhet bland feministiska djurrättare. Hur kan ni, som utger er för att vara förtrycksexperter, missa eller dissa detta? Hur svårt kan det va? Hycklare!

Bitterhet och självrättfärdighet är ingen bra grogrund för vänskap. Djurrättare behöver många gånger vara mer ödmjuka inför det faktum att de själva har ätit kött, särskilt de som var feminister innan de blev veganer.

En annan orsak till många feministers svala intresse för djurrätt är att frågan ofta uppfattas som en vit medelklassfråga. Reaktionen är fullt begriplig mot bakgrunden att man under lång tid har arbetat mot vithets- och medelklassnormer inom den egna rörelsen. Det är, minst sagt, politiskt känsligt att närma sig en fråga med den stämpeln.

Det ligger förstås någonting i att det finns vithets- och medelklassnormer inom djurrättsrörelsen, till exempel kan en viss typ av veganpropaganda vara blind för att människor har olika förutsättningar för att bli veganer. Men samma normer finns i hela samhället och framför allt är det inget vidare argument för att lämna djuren åt sitt öde. Kymlicka och Donaldson misstänker till och med att en del feminister använder vit-medelklass-argumentet för att det är bekvämt. Det hade varit mer klädsamt att ställa frågor som: Hur kan djurrättsrörelsen drivas normkritiskt? Hur underlättar vi för människor att bli veganer? I sammanhanget kan också nämnas att en majoritet av världens vegetarianer och veganer varken är vita eller medelklass. Exempelvis har miljontals indier ätit sig mätta i tusentals år utan att betrakta djur som mat.

En tredje förklaring är att många feminister blir misstänksamma när kvinnor, rasifierade och djur nämns i samma andetag. Det är lättfattligt eftersom kvinnor och rasifierade alltför många gånger har jämförts med djur i avhumaniserade syfte. Den bakgrunden gör att alla jämförelser och kopplingar mellan förtryckta grupper och ickemänskliga djur, hur goda motiven än är, väcker känslor.

Kymlicka och Donaldson har förståelse för frågans laddning men understryker att teoretiska diskussioner om hur förtryck av människor och ickemänskliga djur hänger ihop är nödvändiga för att förstå hur avhumanisering fungerar. På ett politiskt plan lyfter de fram att den vanliga strategin mot avhumanisering betoningen på att människor och djur är fundamentalt olika och att alla människor har ett unikt människovärde  inte är särskilt lyckosam. Ny forskning visar att människor, tvärtom, verkar vara mindre benägna att avhumanisera varandra om likheter istället för skillnader mellan människor och ickemänskliga djur lyfts fram.

En fjärde förklaring till den feministiska rörelsens skepsis mot djurrätt är att djurfrågor riskerar att användas av rasistiska rörelser. Även här är oron lätt att förstå. Sverigedemokrater gillar när exempelvis halalslakt debatteras i offentligenheten, men inte på grund av att de brinner för djurrätt, utan för att de vill misstänkliggöra muslimer.

Den här problematiken är dock inte unik för djurrättsfrågor. Rasistiska rörelser använder även feministiska frågor för att misstänkliggöra människor. Debatten efter Köln är bara ett av många exempel. Feminister har, med andra ord, en lång erfarenhet av att driva frågor som kan användas av politiska motståndare och man har även utvecklat strategier för att minimera den risken, till exempel genom att konsekvent påpeka att sexism finns i alla kulturer. Liknande strategier kan användas för djurrättsfrågor vilket djurrättsrörelsen redan gör i hög utsträckning.

Någon kanske tycker att bilden av konflikt mellan feminister och djurrättare är onyanserad och orättvis. Det är den, delvis. Som jag antydde i inledningen överlappar rörelserna varandra mer och mer och berikar varandra. Exempelvis är andelen feminister bland veganer och djurrättsakivister betydligt högre än bland befolkning i övrigt. I Sverige pågår även en veganisering av den feministiska rörelsen. Ett tecken på det är att fler och fler partier, organisationer och föreningar med en feministisk grundsyn enbart serverar veganmat under möten och träffar. Ett annat tecken är att Feministiskt initiativ har tillsatt en arbetsgrupp som ska utveckla partiets politik på djurrättsområdet.

I den akademiska världen är kopplingarna mellan rörelserna ännu tydligare och på vissa håll börjar de nästan smälta ihop. Inom forskningsfälten critical animal studies och vegetarian ecofeminism är utgångspunkten att djurrätt och feminism är två sidor av samma mynt.

Vad kan då djurrättare göra för att ytterligare underlätta en vänskap med feminister? För det första behöver djurrättsrörelsen sluta med kampanjer som innehåller eller underblåser sexism, rasism, homofobi och andra förtryck. I Sverige pågår seglivade kampanjer mot exempelvis delfinslakt i Japan, hundkött i Kina och tjurfäktning i Spanien. Även om frågorna kan tyckas behjärtansvärda förstärker de nidbilden att andra kulturer är mer grymma och mindre civiliserade än en västerländsk eller svensk kultur. I USA har djurrättsorganisationen PETA fått skarp kritik från feministiskt håll för sina återkommande kampanjer med nakna kvinnokroppar, till exempel ”I´d rather go naked than wear fur”.

För det andra behöver djurrättsrörelsen göra upp med föreställningen att ”djuren kommer först”. Det är en utgångspunkt som finns inom vissa delar av rörelsen och som ofta kryddas med misantropi. Djurrättsrörelsen behöver få en starkare identitet som enbart en av många rättviserörelser och på ett tydligare och mer genuint sätt arbeta för rättvisa för såväl mänskliga som ickemänskliga djur.

För det tredje är det bra om djurrättsrörelsen blir ännu mer uppmärksam på dynamiken kring djurskyddsreformer, alltså frågor om hur djur behandlas. Kymlicka och Donaldson understryker att majoritetens behandling av djur sällan problematiseras i ett djurförtryckande samhälle. Det är alltid ”avvikande” former av djurutnyttjande som hamnar i skottgluggen vilket får konsekvensen att minoriteter pekas ut. Ett svenskt exempel är att bestämmelser kring renslakt ofta diskuteras men aldrig bestämmelser kring kräftslakt. En möjlig lösning är att ha mer fokus på djurrätt och veganism. Det är en mer jämlik utgångspunkt eftersom den ställer samma kritiska frågor till alla människor och alla kulturer som är delaktiga i djurförtrycket.

Varför är det viktigt att djurrättare och feminister kommer ännu bättre överens? Eller mer cyniskt: Vad tjänar djurrättsrörelsen och den feministiska rörelsen på att bli bästisar?

Vi börjar med djurrättsrörelsen. Det är en rörelse som är kraftigt marginaliserad och som behöver all hjälp den få. Om vi jämför med framgångarna för den feministiska rörelsen har djurrättsrörelsen i princip inte haft några framgångar alls. Det viktigaste just nu är att antalet djurrättsaktivister och veganer blir fler, många fler. Djurrättsrörelsen behöver också bli mer självrannsakande och mer inkluderande, ett arbete som på många sätt förutsätter en feministisk och antirasistisk ansats.

Så har vi den feministiska rörelsen. Den har mycket att hämta från djurrättsrörelsens analys av människa-djur-relationer, framför allt för att få en bättre förståelse för hur olika förtryck hänger ihop och samverkar. Förtrycket av kvinnor och rasifierade har många gånger djurförtrycket som förebild. På sikt måste också den feministiska rörelsen bli djurrättslig för att behålla trovärdigheten. Det går inte att säga att man är emot alla förtryck om man blundar för eller struntar i ett stort och allvarligt förtryck.

Både djurrättsrörelsen och den feministiska rörelsen gillar att använda frasen ”ingen är fri förrän alla är fria”. Den låter ännu bättre när vi säger den tillsammans.

Staffan Andersson

fight

Fotnot 1: Will Kymlicka och Sue Donaldson skriver egentligen inte om förhållandet mellan feminister och djurrättare. De skriver om förhållandet mellan ”the progressive left” och djurrättsrörelsen men i ”the progressive left” ingår givetvis den feministiska rörelsen. Termen är dock svår att tillämpa på det svenska politiska landskapet där feminism sällan förstås som ett renodlat vänsterprojekt. Så jag valde istället att utgå från den diskussion om djurrätt och feminism som har förts i Sverige de senaste åren. Artikeln ”Animal Rights, Multiculturalism, and the Left” finns här.

Fotnot 2: Texten har även publicerats som debattartikel i Fria tidningen. Finns här.

Fotnot 3. En engelsk översättning av blogginlägget finns här.

 

 

Djurrättsrörelsen behöver bli vegan

XXX CROSSROADS.JPG

De senaste åren har djurrättsrörelsen präglats av en debatt om hur människor reagerar på våra budskap. I nuläget skickar vi ut en rad olika uppmaningar till allmänheten, till exempel ”Ät mindre kött”, ”Välj vego”, ”Bojkotta päls”, ”Bli vegetarian”, ”Köp inte burägg”, ”Ät mer grönt” och ”Bli vegan”. Vilka budskap får oss att nå målet, en värld fri från djurutnyttjande, snabbast?

I djurrättsrörelsens ena ringhörna finns steg för steg-falangen. Deras utgångspunkt är att människor förändrar sitt beteende gradvis. Strategin är att uppmana människor att göra små förändringar i sina liv, något som i sin tur kan leda till fler förändringar vilket slutligen kan utmynna i djurrätt och veganism.

I den andra ringhörnan finns bli vegan-falangen eller abolitionisterna. Deras utgångspunkt är att djurskyddstanken är problemet, alltså idén att det är okej att utnyttja djur så länge de behandlas väl. Strategin är att försöka få människor att sluta tänka djurskyddsligt och börja tänka djurrättsligt genom att utbilda om veganism.

Falangerna ligger ofta i luven på varandra, inte minst i olika trådar på Facebook. Steg för steg-falangen tror att ett rakt veganbudskap skrämmer bort människor. ”Det bästa får inte bli det godas fiende” är ett vanligt slagord. De anklagar inte sällan bli vegan-falangen för att vara dogmatisk.

Bli vegan-falangen brukar kontra och hävda att steg för steg-metoden är verkningslös eftersom uppmaningar till små förändringar inte utmanar människors djurskyddsliga tänkande. Det enda som förändras är vilken ”grad” av djurutnyttjande som en person anser vara okej. Bli vegan-falangen tycker till och med att steg för steg-metoden är kontraproduktiv eftersom den får människor att känna sig duktiga när de konsumerar djurprodukter, till exempel när de köper ägg från frigående höns istället för burägg, köper skinn istället för päls, äter kött sex dagar istället för sju dagar i veckan, blir lakto-ovo-vegetarianer istället för semivegetarianer osv.

Finns det någon väg runt den här infekterade internstriden? Tja, kanske. Det börjar i alla fall bli hög tid att gräva ner stridsyxan och inse att båda falangerna har goda argument.

En bra lösning, som jag och många andra tror mycket på, är en slags kombination av strategierna. Steg ett är att djurrättsrörelsen lyssnar på bli vegan-falangen och börjar med ett rakt veganbudskap. Sedan åker vi snålskjuts på andra grupper. Vi låter hälsorörelsen förespråka en minskad köttkonsumtion, djurskyddsrörelsen kampanja mot burägg och lakto-ovo-vegetarianer prata gott om lakto-ovo-vegetarianism. Lägg sedan till att miljörörelsen börjar få upp ögonen för djurindustrins negativa klimatpåverkan och att resursstarka företag, till exempel Oatly, uppmanar befolkningen att konsumera växter istället för animalier.

De djurrättsaktivister som tror starkt på steg för steg-metoden kan alltid dubbelorganisera sig och argumentera mot burägg i en djurskyddsorganisation, för minskad köttkonsumtion i en miljöorganisation och för veganism i en djurrättsorganisation.

Glädjande nog har den svenska djurrättsrörelsen redan utvecklats i den här riktningen. Djurrättsalliansen har haft stora framgångar med sin satsning Den stora veganutmaningen och Djurens rätt har nyligen lanserat sommarturnékampanjen Vegosommar (även om jag hade föredragit namnet Vegansommar). Dessutom har två nya djurrättsorganisationer som enbart arbetar med utbildning om djurrätt och veganism sett dagens ljus – Veganprojekten och Svenska abolitionistiska veganer.

Men om den här strategin ska fungera fullt ut, om den svenska djurrättsrörelsen ska bli en lyckosam veganinformatör måste vår största organisation, Djurens rätt, lämna över djurskyddsfrågorna till djurskyddsrörelsen och bli en renodlad djurrättsorganisation. I ett samhälle som genomsyras av djurskyddstänkande riskerar djurskyddsfrågor att legitimera snarare än ifrågasätta den rådande ordningen. Att vår näst största organisation, Djurrättsalliansen, fortsätter på den inslagna vägen och utvidgar sitt nyskapande arbete för veganism är både önskvärt och sannolikt.

Till er som brinner för djurskyddsfrågor eller tror att djurskyddsreformer är vägen framåt har jag samma uppmaning som tidigare – dubbelorganisera er! Driv djurskyddsfrågor i djurskyddsrörelsen och djurrättsfrågor i djurrättsrörelsen. Vi kan både äta vegankakan och ha den kvar.

Givetvis måste vi också fundera på hur vi utbildar om veganism på bästa sätt. Vilka argument och vilka förhållningssätt är mest effektiva? Hur undviker vi att framstå som dogmatiska och elitistiska? Hur pekar vi på veganism samtidigt som vi har förståelse för att omställning till veganism är ett stort beslut och kan ta tid?

Personligen är jag inte säker på att steg för steg-metoden är kontraproduktiv. Däremot är jag övertygad om att bli vegan-metoden (med lite draghjälp från andra rörelser) är den snabbaste vägen från nu till djurens befrielse.

Till er som tvekar. Vi kan väl i alla fall prova! Tidpunkten är utmärkt. En historiskt hög andel av befolkningen är veganer, butikshyllorna fylls av veganvänliga produkter och mängden ”djurvänliga” budskap som kommer från andra håll än djurrättsrörelsen har aldrig varit så stor som idag. När människor möter oss i djurrättsrörelsen borde de vara mer än redo att diskutera kärnfrågan. Och vem vet vad som kan hända om vi släpper lös allt engagemang och all passion för djurrätt och veganism som finns i djurrättsrörelsen i ett läge när veganismen äntligen har rejäl medvind?

I dag är djurrättsrörelsen en flexitarian som äter veganskt till frukost, lakto-ovo-vegetariskt till lunch och kravmärkt kött till middag. Det är dags för djurrättsrörelsen att bli vegan!

Staffan Andersson
Veganprojektet Västerås

Perception som dödar

perception-som-dödar

Leo Tolstoj skrev en gång: “Jag vet att de flesta människor, även de som med lätthet klarar de mest komplicerade problem, sällan förmår acceptera den mest uppenbara sanning om den skulle tvinga dem att medge att de slutsatser som de tråd för tråd har vävt in i sin levnads väv är falska.”

Den amerikanska psykologen Melanie Joy skulle säga att det är en passande beskrivning av människor som fortsätter konsumera djurprodukter. Hon har i drygt 20 år undervisat om köttproduktion och när hon på sina lektioner visat bilder eller filmer på slakt har en sak varit tydlig: ingen tycker om att se djur lida. De flesta av oss känner för andra kännande varelser och vill inte orsaka dem lidande. Ändå gör vi det. Våra värderingar och våra beteenden stämmer inte överens och för att hantera konflikten har vi tre möjligheter. Vi kan ändra våra värderingar för att passa våra beteenden. Vi kan ändra våra beteenden för att passa våra värderingar. Eller så kan vi ändra perceptionen av vårt beteende så att det verkar passa våra värderingar. Enligt Joy ingår vår konsumtion av djurprodukter i ett tankesystem som gör precis det. Det osynliggör vilka konsekvenser våra handlingar får för de icke-mänskliga djuren och blockerar på så vis vår empati för dem. Därför kan vi klappa söta griskultingar på en 4H-gård och sedan gå in i matbutiken och köpa med oss skinka på vägen hem.

Vad gjorde Joys studenter efter de bevittnat slakten? La de genast ner sina gamla vanor och slutade konsumera animalier? Förmodligen inte. Förmodligen kändes det obehagligt en stund efteråt, men snart förbleknade minnet av filmerna och de kunde återgå till sin vardag. Kanske åt de en hamburgare redan samma kväll.

Det här är nog sant för de flesta av oss som lever eller har levt med att äta djurprodukter. Har vi någon gång råkat skymta fasorna vi utsätter andra djur för glömmer vi dem lika snabbt som gärna.

Det var säkerligen sant för mig. Jag växte upp med kött, mjölk och ägg på köksbordet, men började skippa köttet och kalla mig vegetarian i tjugoårsåldern för det var snällt mot djuren och jag hade hört att det var bra för miljön. När jag en dag läste en artikel i tidningen Filter fick jag plötsligt den där oönskade glimten av djurens fasor. Korna i mjölkindustrin skickas också till slakt. Insikten slog mig hårt och det kändes obekvämt. Jag var ute och reste, och svor att när jag kom hem skulle jag bli vegan. Eller, när jag kom hem skulle jag vara vegan i en vecka. Det hände inte. Det var som att ju mer tid och avstånd som lades mellan mig och tidningsartikeln, desto lättare var det att inte låtsas om att jag fortsatte bidra till lidande och död även som lakto-ovo-vegetarian. Slutsatsen att mjölkkor dödas likadant som djur vi föder upp för kött hotade min uppfattning om mig själv och världen. Jag var tvungen att välja, antingen ryker min uppfattning eller mitt beteende. Jag önskar jag kunde säga att jag gjorde det empatiska valet där och då.

Forskning vid University of Melbourne bekräftar Joys tes att vår konsumtion av djur ändrar vår uppfattning av dem. I artikeln The Psychology of Eating Animals presenteras en studie där deltagare fick äta antingen nötkött eller nötter och ombeddes därefter ange vilket moraliskt värde de ansåg olika djur ha, samt att värdera en kos förmåga att lida. Det fanns ett tydligt samband mellan de som precis ätit köttet från en ko och de som var återhållsamma med djurens moraliska värde och kons förmåga att lida (sambandet kvarstod även när experimentet ändrades till att deltagarna förväntade sig att få äta kött efter ha svarat på frågorna). När deltagarna tillfrågades om olika djurs mentala förmågor nedvärderades de djur som deltagarna själva konsumerade produkter av.

Den här förvrängningen av vår uppfattning av de andra djuren är omständlig för oss och fruktansvärd för dem. När vi övertalar oss själva att våra liv kan fortsätta som förut fortsätter deras liv försvinna in i slakthusen. Jag ändrade inte på mig i första taget. Det krävdes insikter och förnekelse, det krävdes stöd från andra i min närhet. Men det var inte förrän jag accepterade att jag gjorde något fel som förändringen blev enkel.

David Gozzi


P.S. I samband med att jag blev vegan såg jag den här föreläsningen med Melanie Joy. För mig var det den som fick vågen att tippa över. Ta er gärna tid att titta själva.

Källor och lästips:

Joy, M. (2014). Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor. Karneval förlag.
Bastian, B., Haslam, N., Loughnan, S. (2014). The Psychology of Eating animals. Current Directions in Psychological Science. Vol. 23, s. 104–108. Hämtad från: http://cdp.sagepub.com/content/23/2/104.abstract

Vi gömmer påskcitroner

veganpaskagg

”Titta pappa, min påskcitron!”

I morse, när treåringen hittade den stora gula plastcitronen som låg gömd under soffan, blev han överlycklig. Han öppnade genast frukten och åt av godiset.

Som vegan och förälder kan det vara svårt att veta hur man ska förhålla sig till påsken. Det är, precis som andra högtider, en fest på djurens bekostnad. Å ena sidan vill man att ens barn ska få uppleva samma kittlande förväntan och glädje som andra barn. Å andra sidan vill man erbjuda en alternativ berättelse, en berättelse som inte utgår från att människan har en självklar rätt att utnyttja djur och djurs kroppar.

Det var förra året som vi bytte ut påskägg mot påskcitroner. Det var en ren slump. Vi åkte till affären för att köpa påskägg men de var slut. I hyllan bredvid låg citronerna. Vi hade snubblat över en motståndshandling, ett enkelt sätt att säga nej till en av alla djursymboler som fyller våra barns liv under påskhelgen.

Nu känns påskcitronerna redan som en tradition.

Staffan Andersson
Veganprojektet Västerås

Vi är artnarcissister

Young-man-dressing-up-and-looking-at-mirror

Häromdagen stötte jag på ett ord som jag aldrig hade hört förut – artnarcissism. Det är ett träffande uttryck. Människan är, precis som den grekiska mytologiska figuren Narcissus, förälskad i sin egen spegelbild.

Vi är väldigt förtjusta i att höja upp egenskaper som vi tror skiljer oss från andra arter, till exempel abstrakt tänkande, medvetenhet om döden och förmågan att bygga vidare på kunskap från tidigare generationer. (Däremot visar forskning om djurs beteenden att vi inte är så speciella som vi vill tro. Det finns flera exempel på djur som gör avancerade beräkningar, har begravningsceremonier och delar med sig av upptäckter.)

Ett vanligare uttryck för samma fenomen är antropocentrism, föreställningen att människan är alltings centrum, men jag tycker att ordet artnarcissism fångar något mer. Det är liksom något självupptaget, självförhärligande och överskattande med vår syn på oss själva.

Ett exempel är att vi bara blir genuint imponerade av andra arter när de gör saker som vi gör. Det kan vara schimpanser som har lärt sig mänskligt teckenspråk, elefanter som löser matematiska tal eller papegojor som härmar mänskligt språk. Förmågor som vi saknar, till exempel att flyga, se i mörker och andas under vatten, nja, det är väl inte så speciellt eller så värdefullt.

Inom djurrättsrörelsen använder vi ofta argument som ”en gris är lika intelligent som en treåring”. Tanken är god men vi riskerar samtidigt att göda människors artnarcissism. Vi antyder ju att människan är den självklara måttstocken när vi värderar andra djur och att djur som påminner om människor är mer värda än andra djur.

Jag vet inte hur djurrättsrörelsen bäst råder bot på artnarcissism. En metod är att betona de egenskaper som är gemensamma för alla djur, till exempel förmågan att uppleva lidande. En annan variant är att försöka uppvärdera egenskaper som människan saknar. En tredje strategi (kanske den bästa) är att lyfta fram att andra arter har många av de egenskaper som vi, i vår självgodhet, tror att vi är ensamma om.

Staffan Andersson
Veganprojektet Västerås